78
föregick i fångens hjärta, ty i samma ögonblick kändes en sakta dragning på stegen.
— Man håller stegen fast där nere, mumlade han; man vill således ej, att jag skall falla. Mod därför!
Han fortfor nu att stiga ned. Frans märkte, att man bemödade sig om att hålla stegen ett stycke från muren för att underlätta nedstigandet.
Nu ilade han ned som en pil, i det han hjälpte sig snarare med händerna än fötterna. I stället för att vidröra marken, den hans fötter instinktmässigt anade, kände han sig plötsligt fattad af en person, som tillhviskade honom dessa ord: ni är räddad.
Sedan bar man honom till kanten af vallgrafven och därifrån sköt man honom uppför vallens sluttning. När han väl kommit upp, väntade där en annan man, hvilken fattade honom i kragen för att draga upp honom, gjorde på samma sätt med hans följeslagare och därefter sprang ned till stranden, där de trenne hästarna, som Frans ifrån fönstret upptäckt, verkligen befunno sig.
Prinsen förstod nu, att det ej kunde bli fråga om att rygga tillbaka, och att han var i sina räddares våld. Han sprang således till en af de trenne hästarna och hoppade upp på den; hans båda följeslagare kastade sig äfven i sadeln, och den person, som nyss hviskat till honom, sade nu på samma lakoniska och hemlighetsfulla sätt:
— Sporra!
Alla tre satte af i fullt galopp.
— Hittills har det gått bra, tänkte prinsen; jag vill hoppas, att äfventyrets slut ej skall bli sämre än dess början.
— Tack, tack, min tappre Bussy! mumlade prinsen åt sin kamrat till höger, hvilken ända till ögonen var insvept i sin stora, bruna kappa.
— Sporra! svarade denne blott och föregick själf med exempel, så att de trenne ryttarne framilade som skuggor i natten.
Så hann man till Bastiljgrafven, den man passerade på en provisorisk bro, som kvällen förut blifvit lagd af ligisterna, hvilka ej ville, att deras kommunikationer skulle afbrytas.
De trenne ryttarne styrde sin kosa till Charenton. Prinsens häst syntes bevingad. I en hast satte den, som red till höger, öfver grafven och ilade in åt Vincennerskogen, i det han med sin vanliga lakonism hviskade åt prinsen: kom!
