Den, som red till vänster, följde tyst hans exempel. Allt sedan de satte sig till häst, hade denne ej sagt ett enda ord.
Prinsen behöfde ej minsta uppmaning till sin häst; det ädla djuret satte öfver grafven med samma ifver som de båda andra hästarna. Prinsen ville hålla in sin springare, ty han fruktade, att man förde honom till något försåt. Det var för sent; kreaturet var i så starkt språng, att det ej lydde tygeln. Men då hästen såg, att hans båda kamrater saktade sitt lopp, saktade äfven han sitt, och Frans befann sig snart i ett slags uthuggning i skogen, där åtta eller tio ryttare med militärisk hållning visade sig i månskenet, som återglänste från deras rustningar.
— Ah! ropade prinsen. Hvad vill detta säga, min herre?
— Ventre-saint-gris! svarade den, till hvilken frågan var ställd, det vill säga, att vi äro räddade.
— Ni, Henrik? ropade hertigen af Anjou häpen. Ni, min räddare?
— Nå, är det så underligt? Äro vi icke bundsförvanter!
Därefter ropade han.
— Agrippa, hvar är du?
— Här, svarade d'Aubigné, som ännu icke öppnat munnen, men är det skick och skäl att så behandla hästar? Och ni har ändå icke för många.
— Se så, sade konungen af Navarra, gräla nu inte; bara det finns två friska kvar, med hvilka vi snabbt kunna färdas tolf mil, så är det allt, hvad som behöfs.
— Men hvart för ni mig då? frågade Frans med oro.
— Hvart ni vill, svarade Henrik, bara det sker fort; ty d'Aubigné har rätt: konungen af Frankrike har bättre försedda stall än jag och är tillräckligt rik att kunna spränga tjugu hästar, om han får det infallet att vilja taga fatt på oss.
— Är jag verkligen fri att färdas, hvart jag behagar? frågade Frans.
— Visserligen; jag afvaktar er befallning.
— Välan, till Angers då!
— Må göra; det är naturligt; ni är där hemma hos er.
— Men ni, min kusin?
— Jo, jag lämnar er, då vi hunnit i sikte af Angers,
