Hennes far, som ständigt följde henne med sin blick, sade då alltid:
— Frukta ingenting, Diana.
— Hvad skulle jag frukta? frågade hon tankspridd.
— Ser du ej efter, om herr de Monsoreau följer dig?
— Jo … jo! stammade hon.
På åttonde dagen hunno de fram till slottet Méridor, där de mottogos af herr och fru de Saint-Luc, och nu började ett angenämt lif.
Baronen och Saint-Luc jagade från morgon till kväll, och under det larmet af jakten genljöd i skogen, sutto Diana och Jeanne bredvid hvarandra under förtroliga samtal, i skuggan af några lummiga träd.
— Berätta, sade Jeanne, berätta mig allt hvad som händt dig i din graf; ty du var verkligen död för oss … Berätta, min syster; ingenting stör oss här.
— Hvad sade jag dig nyss?
— Du sade mig ingenting. Du är således lycklig … men ändock denna tårdränkta blick, denna blekhet, dessa nedslagna ögonlock, denna mun, som försöker att småle … o Diana, du har säkert mycket att säga mig!
— Nej, ingenting.
— Du är då lycklig med herr de Monsoreau?
Diana spratt till.
— Med herr de Monsoreau! upprepade hon; hvarför har du uttalat detta namn? Hvarför manar du fram detta spöke här i denna fridfullhet?
— Godt; jag vet nu, hvarför dina sköna ögon äro tårfyllda och hvarför de så ofta höjas mot himmeln; men ännu vet jag icke, hvarför din mun försöker att småle.
Diana skakade sorgset sitt hufvud.
— Du har sagt mig, fortfor Jeanne, i det hon lindade sin arm kring Dianas hals, du har sagt mig, vill jag minnas att Bussy visade dig mycket deltagande.
Diana blef purpurröd.
— Grefve de Bussy är en intagande man, återtog Jeanne och sjöng:
Den riddaren Bussy är vida berömd
För tapperhet, mandom och mod.
Diana stödde hufvudet mot sin väns bröst och fortsatte med en röst, ljufvare än fågelns, som sjöng i löfven:
