82
Och herren af Amboise är icke glömd,
Ty som vän är han trofast och god.
— O, tala då! sade Jeanne, i det hon tryckte en kyss på sin väns panna.
— Nog med dårskap! inföll hastigt Diana; grefve de Bussy tänker ej mer på Diana de Méridor.
— Det är möjligt, svarade Jeanne; men jag vore nästan frestad att tro, det han mycket behagar Diana de Monsoreau.
— Säg icke så.
— Hvarför misshagar det dig!
Diana svarade ej strax, men återtog efter en paus:
— Jag säger dig, att grefve de Bussy ej mer tänker på mig … och däri gör han rätt … O, jag var svag, jag var feg … mumlade den unga kvinnan.
— Hvad menar du med det?
— Ingenting, ingenting.
— Se så, Diana, nu börjar du åter att anklaga dig. Du svag! Du feg! Du, min hjältinna; du har ju blifvit tvingad.
— Ja, jag föreställde mig det … Jag såg faror, bråddjup under mina fötter; nu, Jeanne, nu synas mig dessa faror inbillade, dessa bråddjup skulle ett barn kunnat hoppa öfver. Jag var feg, säger jag dig; o, hvarför fick jag ej tid att betänka mig?
— Du talar i gåtor.
— Nej, det är inte heller så! utropade Diana, i det hon, häftigt upprörd, reste sig. Nej, det är icke mitt fel; det var han, som ej ville. Jag minns väl, hur förfärlig min belägenhet föreföll mig; jag tvekade, jag vacklade … min far erbjöd mig sitt stöd, men jag var rädd … han, han erbjöd mig också sitt beskydd; men jag gjorde det ej på ett för mig nog öfvertygande sätt. Men hertigen af Anjou var ju emot honom och hade sammansvurit sig med herr de Monsoreau, invänder du kanske? Nå, hvad gjorde det? Om man verkligt vill en sak, om man verkligt älskar, så finnas inga hinder. O, hvarken en furste eller någon annan makt i världen skulle kunna tvinga mig, om jag älskade …
— Lugna dig. min bästa vän. låt oss resonera …
— Jag säger dig, att vi varit fega.
