— Vi? … O, Diana, hvem talar du om?
— Min far och jag, menar jag; missförstå mig ej … min far är en oförvitlig ädling och hade kunnat tala med konungen; jag är stolt och fruktar ej en man, då jag hatar honom … men, ser du, orsaken till min feghet var, att jag förstod det han ej älskade mig.
— Du bedrager dig själf! utropade Jeanne; om du verkligen trodde det, skulle du själf förebrå honom det, om jag känner dig rätt; men du tror det ej, du vet motsatsen, skrymterska! tillade hon, i det hon ömt smekte sin vän.
— Du har blifvit belönad, för det du trott på kärleken, du, som har en make, hvilken, för att få äga dig, trotsat en konungs vilja; du, som han hemligen måste bortföra från Paris; du, som med din kärlek belönar honom för onåd och förvisning.
— Han finner sig också rikligen belönad, svarade skalkaktigt den unga frun.
— Men jag … tänk efter litet, och var ej egoist … jag, som denne unge, eldige man påstår sig älska, jag som ådragit mig en Bussys uppmärksamhet, jag har offentligt trädt i äktenskap, jag har visat mig för hela hofvet, och han har ej ens sett på mig; jag har, så till sägandes, lämnat mig i hans händer uti klosterträdgården, där jag stämde möte med honom; vi voro ensamma; där funnos inga andra än Gertrud och Haudouin, hans båda medbrottslingar, och jag, en kanske ännu större medbrottsling. O, då jag betänker, att han ur själfva kyrkan … ty hans häst stod utanför dörren … kunnat bortföra mig i sin vida kappa! Jag såg nog då, att han led, att han var tröstlös för min skull. Om han bedt mig att dö för hans skull, så hade jag gjort det … Välan! Jag gick... men han tänkte ej ens på att fatta en flik af min slöja och hålla mig kvar. Vänta, vänta, och hör … O, du vet ej, hvad jag lider … han visste, att jag lämnade Paris, att jag återvände till Méridor; han visste, att grefve Monsoreau … Ah! Jag rodnar att omtala det … han visste, att Monsoreau icke är min make; han visste, att jag var ensam, och under hela den långa vägen, älskade Jeanne, har jag i hvarje ögonblick vändt mig om, emedan jag tyckte mig höra hans häst galoppera bakom oss. Men det var ingenting annat än ett bedrägligt eko! Det är, som jag säger: han tänker ej mer på mig, och jag är ej
