84
värd en resa till Anjou … då det vid franska hofvet finns så många sköna och intagande damer, hvilkas minsta smålöje är mer värdt än hundra bekännelser af den arma landtflickan, gömd i Méridors skogar. Förstår du mig nu? Har jag rätt? Är jag glömd, föraktad, min Jeanne?
Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän det häftigt prasslade i löfvet, en hop jord och mossa nedrullade från den gamla muren, och en man, som hoppade ned midt ibland murgrönan och de vilda hallonbuskarna, kastade sig för Dianas fötter. Hon uppgaf ett anskri.
Jeanne hade skyndat undan, ty hon hade sett och igenkänt denne man.
— Som ni ser, är jag nu här, mumlade Bussy, i det han vördnadsfullt kysste Dianas klänningsfäll.
Diana igenkände nu grefven. Utom sig af glädje, förvirrad af denna oväntade sällhet, kastade hon sig nästan medvetslös i hans famn, ehuru hon nyss hade anklagat honom för likgiltighet.
15.
De älskande.
— O, hviskade Diana, i det hon åter uppslog ögonen, o, det är förskräckligt, grefve, att på det sättet öfverraska oss!
Hon drog sig sakta ur de armar, som höllo henne fängalade, och återvände till sin väninna, som först af grannlagenhet hade aflägsnat sig några steg, men sedan, nyfiken som hvarje kvinna, helt sakta åter närmat sig, visserligen ej för att deltaga i deras samtal, men ändock tillräckligt nära för att ej förlorda ett ord däraf.
— Hvad, fru grefvinna! utropade Bussy; är det så, ni tar emot mig?
— Nej, sade Diana; ty i sanning, grefve de Bussy, de är vänskapsfullt, det är ömt af er att … Men …
— O, af barmhärtighet, inga men! suckade Bussy, i det han åter föll på knä.
— Stig upp, herr grefve, stig upp, jag ber! ropade Diana.
