— Från trakten häromkring. Men är ers höghet nöjd med uppvaktningarna? Ha de varit talrika?
— Ja, tämligen; men en felades dock.
— Hvem då?
— Din skyddsling.
— Min skyddsling! Hvem är det, ers höghet?
— Baron de Méridor.
— Ah! sade Bussy och skiftade färg.
— Och likväl bör han ej glömmas, ehuru han glömmer mig. Han har stort inflytande i denna provins. Han var ligans korrespondent i Angers; han hade blifvit utsedd af Guiserna, och i allmänhet välja dessa med urskillning sitt folk. Således, Bussy, måste han komma.
— Men om han ändå inte kommer?
— Om han inte kommer till mig, så måste jag göra första steget och bege mig till honom.
— Till Méridor?
— Ja, hvarför icke?
— Härvid kunde Bussy icke afhålla sig från att på hertigen slunga en blick af harm och svartsjuka.
— Åh ja, hvarför icke? sade han därpå; ni är furste; allt är er tillåtet.
— Nå, tror du då, att han ännu är ond på mig?
— Det vet jag icke; hur skulle jag kunna veta det?
— Du har då icke träffat honom?
— Nej.
— Men när du vände dig till provinsens adel, borde du ej ha försummat honom.
— Jag skulle ej ha underlåtit det, om jag icke vetat, at han ogärna såg mig.
— Hvarför det?
— Emedan jag ej varit nog lycklig att kunna hålla de löften, jag gifvit honom, ansåg jag mig ej heller böra inställa mig hos honom.
— Men han erhöll ju, hvad han önskade?
— Hvad då?
— Han ville, att hans dotter skulle blifva grefvinna de Monsoreau, och hon blef det ju.
— Nådig herre, låt oss ej mer tala om den saken, sade Bussy och vände hertigen ryggen.
I detta ögonblick anmäldes flera adelsmän; hertigen skyndade att mottaga dem, och Bussy fick tid att begrun-
