— Ja, prinsen hade mist sin; jag lånade honom då Roland, och som han ingen hade, så behöll han honom.
— Jag känner igen er häruti; det är ni, som är furste, och fursten, som är tjänare.
— Ställ mig icke så högt; du skall nu få se, hur din furste bor.
Han förde le Haudoin till det lilla huset vid stadsmuren.
— Du ser nu palatset, sade Bussy; sök dig nu härbärge, så godt du kan.
— Det skall nog gå för sig, jag behöfver inte stort rum, och som ni dessutom vet, skulle jag kunna sofva på ståento fot, om så fordras. Det är jag minsann trött nog till.
De tvenne vännerna skildes nu åt, och Bussy, förnöjd öfver att så nära sig äga både Diana och Remy, insomnade genast.
Bussy skyndade tidigt nästa morgon till slottet, sedan han gifvit befallning, att man skulle tillsäga Remy att infinna sig där. Grefven var angelägen om att vara närvarande vid hans höghets första morgongäspning för att, om möjligt, utleta hans tankar i den första min, han visade. Hertigen vaknade, men man skulle kunnat säga, att han, liksom hans broder Henrik, bar en mask under sömnen, så att Bussys tidiga morgonbesök icke gagnade denne till mycket. Emellertid hade han genast till reds en lång lista på göromål, det ena viktigare än det andra.
Först och främst en promenad utom murarna för att undersöka fästningsverken; så mönstring med invånarne; sedan besök i tyghusen och befallning att anskaffa ammunition af alla slag, vidare ett öfverslag af provinsens beskattning, i afsikt att på furstens goda och trogna vasaller lägga en liten tillökning i utlagorna, till fromma för hans höghets penningkistor, och slutligen brefskrifning. Bussy visste dock på förhand, att han ej mycket kunde räkna på den sista punkten, emedan hertigen af Anjou skref ytterst sällan.
— Jaså, är du redan här? sade hertigen, när han vaknade.
— Ja, nådig herre; jag har ej kunnat sofva; ers höghets intressen ha uteslutande sysselsatt mig. Men hvad skola vi företaga på morgonstunden? Hvad säger ers höghet om en jakt?
