108
— Hvad! Du påstår, att du hela natten tänkt på mina intressen, och resultatet af ditt vakande och begrundande är att komma och föreslå mig ett jaktparti; hvad vill det säga?
— Det är sant; dessutom ha vi intet koppel.
— Och ingen öfverhofjägmästare, anmärkte prinsen.
— Just det skulle göra jakten så mycket roligare.
— Jag säger icke det samma; jag för min del saknar honom.
Hertigen sade dessa ord med ett uttryck, som ej undföll Bussy.
— Denne värde man, som är ers höghets vän, tycks dock icke ha bidragit till er räddning.
Hertigen smålog, och Bussy tillade:
— Aha! Jag känner igen det där smålöjet; det är af det olycksbådande slaget; må Monsoreau akta sig!
— Du bär då agg till honom?
— Hvarför skulle jag det?
— För det han är min vän.
— Tvärtom beklagar jag honom då.
— Hvad menar du med det?
— Jo, att ju högre ers nåd låter honom stiga, desto djupare faller han, då han en gång faller.
— Ah, du är vid godt lynne i dag! Men jag blir ändå vid hvad jag sagt, att Monsoreau skulle varit oss nyttig här på orten.
— Hur så?
— Emedan han har egendomar här omkring.
— Han?
— Ja, han eller hans hustru.
Bussy bet sig i läppen; hertigen återförde samtalet till den punkt, hvarifrån den ädle grefven haft så svårt att kvällen förut afleda det.
— Tror ers höghet det? sade han ändtligen.
— Ja visst; Méridor ligger tre lieues från Angers, det måtte du väl bäst veta, som fört till mig den gamle baronen.
Bussy insåg, att han borde taga sig till vara för att ej förråda sig.
— Jag förde honom till ers höghet, sade han, för det han tiggde och bad mig därom … För öfrigt tjänade mitt beskydd honom ej till mycket.
