— Hör på, det faller mig något in. Monsoreau har vunnit det första spelet, men du skall vinna det andra.
— Hvad menar ers höghet?
— Det är helt enkelt. Du känner mig ju, Bussy?
— Jag har den olyckan, nådig herre.
— Tror du, att jag är en man, som kan tåla en skymf utan att hämnas?
— Det beror af omständigheterna.
Hertigen smålog ännu vidrigare än nyss, bet sig i läppen och nickade åt Bussy.
— Förklara er, nådig herre!
— Nåväl! Öfverhofjägmästaren har stulit ifrån mig en ung flicka, som jag älskade, för att göra henne till sin fru; jag i min ordning vill nu stjäla från honom hans fru för att göra henne till min älskarinna.
Bussy bemödade sig att småle, men förmådde endast göra en en grimas.
— Stjäla hans hustru? mumlade han.
— Ja, ingenting är lättare, tycker jag, sade hertigen. Hon har nu återkommit till sin far; såsom du sagt mig, af skyr hon sin man, och jag kan således utan alltför mycen fåfänga räkna på, att hon skall föredraga mig framför Monsoreau, helst om jag lofvar henne … det jag ämnar.
— Hvad ämnar ers höghet lofva henne?
— Att göra henne kvitt sin man.
— Nå, hvarför gjorde ni det ej genast? höll Bussy på att utropa. Men han hejdade sig och sade i stället: Skulle ers höghet verkligen vilja begå en så vacker handling?
— Du skall få se. Emellertid skall jag göra ett besök på Méridor.
— Skulle ni våga det?
— Hvarför icke?
— Skulle ni vilja visa er för den gamle baronen, som ni öfvergifvit, sedan ni först lofvat mig …
— Jag har en förträfflig ursäkt till hands.
— Hvar fan tar ni dem alla ifrån?
— Jag skall säga till honom så här: Jag har ej velat upphäfva giftermålet, emedan Monsoreau, som visste, att ni var en af ligans förnämsta agenter, och att jag var dess chef, hotat att förråda oss bägge två för konungen.
— Diktar ers höghet det där?
