110
— Icke helt och hållet, det måste jag erkänna.
— Då förstår jag.
— Du förstår, säger du? inföll hertigen, som misstog sig om meningen af Bussys ord.
— Ja.
— Jag inbillar honom sålunda, återtog hertigen, att jag, i det jag bortgifte hans dotter, räddade hans lif.
— Präktigt påhittadt!
— Ja, är det icke? Men säg nu till om hästar, så kunna vi rida åstad och se, hur det står till med den gamle hedersmannen på Méridor.
— Genast, svarade Bussy, som var ytterligt förvirrad.
— Förlåt, nådig herre, sade han, då han kommit till dörren, hur många hästar befaller ni?
— Fyra eller fem, så många du vill.
— Om ni anförtror bestyret åt mig, nådig herre, så befaller jag fram hundra.
— Godt, säg till om hundra, sade prinsen förvånad; men hvarför skall det behöfvas så många?
— För att åtminstone kunna räkna på tjugufem i händelse af anfall.
Hertigen spratt till och upprepade: I händelse af anfall?
— Ja; jag har hört sägas, svarade Bussy, att det är godt om skogar där i trakten, och det skulle ej förvåna mig, om ni råkade ut för något bakhåll.
— Tror du det?
— Ers höghet vet, att det sanna modet ej åsidosätter försiktigheten.
Hertigen blef tankfull.
— Jag säger således till om hundrafemtio, sade Bussy och nalkades åter dörren.
— Vänta ett ögonblick!
— Hvad befaller ers höghet?
— Tror du, att jag är i säkerhet i Angers, Bussy?
— Visserligen; ty staden är väl ej särdeles stor, men ändock väl befäst.
— Ja, väl befäst; men den kan dock vara illa försvarad; så tapper du än är, kan du ej vara mer än på ett enda ställe.
— Det är troligt.
