— Om jag ej är i säkerhet uti staden, och det är jag ej, då Bussy tviflar därpå …
— Men jag har ej sagt, att jag tviflade, nådig herre.
— Godt, godt; om jag ej är i säkerhet där, så vill jag bli det i en hast.
— Bra taladt, nådig herre.
— Jag skall taga slottet i ögonsikte och förskansa mig där.
— Ni har rätt, nådig herre; goda förskansningar …
Bussy stammade; han var ej van att visa räddhåga och hade inga ord, då det var fråga om försiktighetsmått.
— Och ännu en sak faller mig in.
— Morgonstunden är rik på ljusa idéer i dag, nådig herre.
— Jag vill låta familjen Méridor komma hit.
— Ers höghet, det är visst och sant, att ni i dag har en fintlighet, en förmåga att uttänka förslag, hvilken är förvånande … Men låt oss nu skynda till slottet.
Prinsen ropade på sina tjänare, emedan han ville stiga upp och kläda sig. Bussy begagnade detta ögonbilek för att gå ut och fann i ett af de yttre rummen le Haudouin, som han just sökte. Han förde in honom i hertigens kabinett, skref där några ord, skyndade sedan ned i trädgården, plockade törnrosor till en bukett, rullade biljetten omkring den, ilade till stallet, sadlade Roland, satte buketten i handen på Remy och tillsade denne att sitta upp. Därefter förde han honom utom staden, anvisade honom en gångstig och sade:
— Se så, låt nu Roland gå som han vill; vid gångstigens slut finner du skogen, invid skogen en park, omkring parken en mur, och på stället utanför denna, där Roland stannar, skall du kasta in buketten.
Biljetten lydde så här: “Den väntade kommer ej, emedan den oväntade kommit och är mera farlig än någonsin, emedan han ännu älskar. Uppfånga med ögonen och hjärtat allt som är osynligt på detta papper.”
Remy lämnade Roland lösa tyglar, och springaren ilade i fullt galopp till Méridor. Bussy begaf sig åter till palatset och fann prinsen klädd.
Efter en half timmes ridt stannade Remy framför en till hälften nedrifven mur, beklädd med murgrön och öfverskuggad af lummiga ekar. Här reste han sig i stig-
