hugga af era händer. Nå, låten I mig rida härifrån, eller hur?
— Nej Hugg ned, hugg ned honom! Han tröttnar; hugg ned honom!
— Jaså; är det sagdt på fullt allvar?
— Ja, ja!
— Nåväl, akten då era fingrar, ty nu hugger jag näfvarna af er!
— Knappt hade han hunnit intaga en ställning, som visade, att han ämnade verkställa sin hotelse, förrän man varseblef en annan ryttare, hvilken kom sättande med samma ursinniga fart och slog ned som en blixt midt i detta tumult, hvilket började att småningom antaga karaktären af en verklig strid.
— Antraguet, ropade den nykomne, hvad tusan gör du här bland dessa borgare?
— Livarot! ropade Antraguet, i det han vände sig om; välkommen! Välkommen!
— Jag visste väl, att jag skulle få fatt dig; för fyra timmar sedan hörde jag talas om dig, och sedan dess har jag följt dig i spåren; men hvarför har du kommit hit? Jag tror, Gud förlåte mig, att de ämna massakrera dig!
— Ja, det är våra goda vänner, borgarne i Angers, som inte vilja låta mig komma hvarken fram eller tillbaka.
— Mina herrar, sade Livarot, i det han tog af sig hatten, skullen I behaga maka er åt höger eller åt vänster, så att vi må kunna passera?
— De förolämpa oss! ropade borgarne; hugg ned! Hugg ned!
— Ja så, äro de så beskaffade i Angers? sade Livarot, i det han med ena handen satte på sig hatten och med den andra drog sin värja.
— Ja, som du ser, svarade Antraguet; olyckligtvis äro de ocksa många.
— Bah! Vi tre skola nog reda oss med dem.
— Ja, tre, ja; om vi vore tre; men vi äro blott två.
— Här kommer Ribeirac. Hallo! Ribeirac! Hitåt!
I dettta ögonblick ankom Ribeirac icke mindre hastigt än sina kamrater och ämnade, som det tycktes, göra sitt inträde i Angers på samma sätt som de förre.
— Ja så, det är slagsmål på färde! utbrast han. Hvilken lycka! God dag, Antraguet! God dag, Livarot!
