116
— Låt oss nu anfalla, uppmanade Antraguet.
Borgarne sågo med häpnad den förstärkning deras fiender erhöllo, och dessa tycktes nu bereda sig att från försvar öfvergå till anfall.
— Men äro de då ett helt regemente? utbrast anföraren. Mina herrar, sade han till sitt folk, vår bataljordning synes mig felaktig och jag föreslår, att vi göra vänster om.
Med den skicklighet, som utmärker borgare vid utförandet af militäriska rörelser, gjorde de genast höger om, ty de märkte mycket väl, att de trenne ryttarne ställde upp sig i linie med en så martialisk hållning, att äfven de oförskräcktaste ryste därvid.
— Det där är förtruppen! ropade borgarne, som ville gifva sig själfva en förevändning att fly. Fienden! Hjälp!
— Elden är lös! ropade andra.
— Fienden! Fienden! skreko de flesta.
— Vi äro fäder, vi äro makar! tjöt anföraren; rädde sig den, som kan!
I följd af dessa rop. hvilka dock alla, som man lätt kan finna, hade samma syfte, uppkom ett väldigt tumult på gatan, och ve de nyfikna, som stängde vägen för de fegas flykt! Det var just i detta ögonblick stojet hördes ända till slottet. Bussy och prinsen frågade efter orsaken till detta oväsen och fingo till svar, att det var tre män eller snarare tre onda andar i människohamn, hvilka kommo från Paris och förorsakade allt detta larm.
— Tre män! sade prinsen; gå, Bussy, och hör efter, hvad det är.
— Tre blott? svarade Bussy; kom med, nådig herre.
Bussy ilade bort, och hertigen följde honom försiktigt, omringad af ett tjog ryttare. De mötte snart de flyende hedersknyfflarne.
Bussy reste sig i stigbyglarna, och hans örnblick urskilde snart i massan Livarots höga gestalt.
— Nådig herre, skynda hit! ropade han; det är våra pariservänner, som belägra oss.
— Nej då, svarade Livarot med en stämma, som öfverröstade larmet, det är tvärtom invånarne här, som misshandla oss.
— Läggen ned vapen! ropade hertigen; läggen ned vapen, era lymlar! Det är ju vänner.
