— Vänner! ropade de illa tilltygade horgarne. Vänner! Hvarför ha de då ej fått lösen, så hade vi ej en hel timme behöft behandla dem som hedningar och de oss som turkar!
Livarot, Antraguet och Ribeirac redo nu fram som segervinnare på den plats, borgarne utrymt, och skyndade att den ene efter den andre kyssa hans höghets hand och hälsa på Bussy.
— Täckes ers höghet räkna sin milis? hviskade Bussy till hertigen.
— Hvarför det?
— Räkna blott ungefär, ej man för man.
— De tyckas vara åtminstone hundrafemtio, men hvad menar du med det?
— Jo, jag menar, att ni i dem ej har särdeles duktiga soldater, då tre man kunnat slå dem.
— Det är sant, sade hertigen, än sedan?
— Jo, försök att lämna staden med sådana som de.
— Nej, icke med dem, utan med de tre, som slagit dem, svarade hertigen, är det icke lättare?
— Hm, hm! mumlade Bussy; det tänkte jag icke på. Lefve pultronerna! Åtminstone tänka de sig för.
21.
Roland.
Tack vare denna förstärkning kunde hertigen af Anjou nu företaga ändlösa rekognosceringar omkring fästningen. Då han red ut, åtföljdes han alltid af sina trenne så oväntadt ankomna vänner, öfver hvilka Angers’ borgare voro mycket högmodiga, ehuru jämförelsen mellan dem och de väl beridna adelsmännen ej utföll till deras egen fördel.
En vacker dag anlände i ståtlig ordning tjugutvå handhästar, trettio draghästar och fyrtio mulåsnor, hvilka tillika med hästbårar, kärror och rustvagnar utgjorde hertigens af Anjou tross. Allt detta kom, som genom en förtrollning, från Tours, för den lilla nätta summan af femtio tusen écus, som hertigen anslagit till detta ändamål.
