126
— Ja, i största hast, nådig herre.
— Välan, jag hör er.
Monsoreau nalkades Frans, och med smålöjet på läpparna och hatet i hjärtat hviskade han till honom:
— Nådig herre, änkedrottningen nalkas i långa dagsresor; hon kommer att göra ers höghet ett besök.
Hertigen, på hvilken allas ögon voro fästa, visade en plötslig glädje.
— Bra! sade han; tack herr de Monsoreau! I dag, liksom alltid, finner jag er vara en trogen tjänare. Låt oss fortsätta måltiden, mina herrar.
Öfverhofjägmästaren hade fått plats mellan Livarot och Ribeirac. Hans sorgsna tankar återvände ovillkorligen till Méridors park, och han förlorade plötsligt matlusten. Liknöjd för stojet och allt, som omgaf honom, glömde han i hvilkens sällskap han befann sig; hans panna mulnade, och ur hans bröst arbetade sig fram en dof suck, som ådrog honom de förvånade gästernas uppmärksamhet.
— Ni dignar af trötthet, herr öfverhofjägmästare, sade prinsen; ni skulle sannerligen göra bäst i att gå till sängs.
— Rådet är, på min ära, godt, sade Livarot; om ni ej följer det, löper ni stor fara att somna öfver er tallrik.
— Förlåt, nådig herre, sade Monsoreau, i det han lyfte upp hufvudet, jag är verkligen tillintetgjord af trötthet.
— Drick, grefve, sade Antraguet; ingenting förtager trötthet så bra som vin.
— Dessutom, mumlade Monsoreau, glömmer man, då man dricker.
— Åh! sade Livarot, det är inte något bevändt med honom; se, mina herrar, hans glas är ännu fullt.
— Skål, grefve! sade Ribeirac, i det han höjde sitt glas.
Monsoreau var tvungen att besvara skålen och tömde sitt glas i ett enda drag.
— Han dricker i alla fall rätt försvarligt; se bara, nådig herre, anmärkte Antraguet.
— Ja visst, svarade prinsen, som försökte läsa i grefvens hjärta.
— Ni måste ställa till en präktig jakt åt oss, grefe, sade Ribeirac; ni känner trakten.
— Ni har här både jaktbetjäning och skogar, yttrade Livarot.
