— Till och med en hustru, inföll Antraguet.
— Ja, upprepade mekaniskt grefven, ja, jag har jaktbetjäning, skogar och en hustru; ja, mina herrar, det är sant.
— Laga, att vi få oss en vildsvinsjakt, grefve, sade prinsen.
— Jag skall försöka, nådig herre.
— Hå, för tusan, sade en af de anjouiska ädlingarne, ni skall försöka! Det var just ett vackert svar, då skogen vimlar af vildsvin. Om jag ginge på jakt i skogarna bortåt Méridor, skulle jag åtaga mig att inom fem minuter spåra upp tio stycken.
Monsoreau bleknade ovillkorligt; han tänkte nog, han, på skogarna bortåt Méridor.
— Ack ja, i morgon, i morgon! utropade ädlingarne i korus.
— Vill ni ställa till en jakt i morgon, Monsoreau? frågade hertigen.
— Jag är alltid färdig att efterkomma ers höghets befallningar, svarade Monsoreau; men, som ers höghet nyss täcktes anmärka, jag är för mycket uttröttad att anföra en jakt i morgon. Dessutom behöfver jag taga litet kännedom om trakten.
— Och så skall man väl, för hin i våld, låta honom få råka sin hustru! sade hertigen med en fryntlighet, som öfvertygade den arme mannnen om, att just hertigen var hans rival.
— Beviljadt Beviljadt! ropade glädtigt de unga männen.
— Nu, öfverhofjägmästare, sade hertigen, må ni begifva er till sängs.
23.
Kungen och änkedrottningen.
Vi vilja nu återvända till den natt, då hertigen flydde från Louvren.
Emot midnatt väcktes Henrik III af ett ovanligt buller i palatset, där likväl den djupaste tystnad var anbefalld, sedan konungen lagt sig.
