— Ah! sade Chicot, jag anar, hvad som är å färde; din olycklige fånge har strypt sig i fängelset. För tusan. Henrik! Jag måste säga dig en artighet; du är en större politiker, än jag trodde.
— Ack nej! utropade Henrik, det är nog icke så.
— Så mycket värre! menade Chicot.
— Kom! Kom!
Henrik drog gascognaren med sig in i hertigens rum. Fönstret där stod öpppet och var upppfylldt af en hop nyfikna, hvilka lågo öfver hvarandra för att betrakta repstegen, som var fäst vid balkongen.
Henrik var dödsblek.
— Ah, min son, sade Chicot, ännu är du inte så förslöad, som jag trodde.
— Flyktad! Rymd! utropade Henrik med en så ljudlig stämma, att alla vände sig om. Konungens ögon blixtrade; hans hand omslöt konvulsiviskt fästet på hans svärd.
Schomberg slet af sig håret; Quélus slog sig med knytnäfvarna i ansiktet, och Maugiron bultade sitt hufvud mot väggen. D'Epernon hade försvunnit under förevändning att söka fasttaga hertigen. Vid åsynen af sina favoriters förtviflan lugnade konungen sig hastigt.
— Nå, nå, sakta, min son, sade han, i det han fattade Maugiron om lifvet.
— Nej, vid Gud, jag skall döda mig! ropade den unge mannen, i det han ville stöta hufvudet mot muren i stället för mot träväggen.
— Hjälp mig då att hålla honom! skrek Henrik.
— Hör på, kamrat, inföll Chicot, det finns en lättare död; ränn helt enkelt värjan genom kroppen på dig.
— Vill du tiga, din bödel! skrek Henrik med tårar i ögonen.
Under tiden fortfor Quélus att slå sig i ansiktet.
— Ack, Quélus, mitt barn! sade Henrik, du blir lik Schomberg, då han var doppad i indigo; du blir förfärlig att skåda, min vän, om du fortfar på det där sättet.
Quélus hejdade sig.
Schomberg fortfor alltjämt att rycka håret af sig och grät af raseri.
— Schomberg! Schomberg, min vän! ropade Henrik, var då litet förnuftig, jag ber.
