samhet förkunnade henne, syntes bilden plötsligt lifvas, ehuru den åtbörd, som tillkännagaf detta uppvaknande, endast var en skakning på hufvudet, hvarefter hon ännu djupare nedsjönk i sin länstol utan att säga ett enda ord.
— Hvad, min mor, sade Henrik, ni säger ingenting?
— Hvartill skulle det tjäna, min son?
— Huru! Er sons rymning förefaller er då hvarken brottslig, vådlig eller straffvärd.
— Min käre son, friheten har lika mycket värde som en krona, och kom ihåg, att jag själf en gång rådde dig att fly, då du kunde vinna denna krona.
— Men man förolämpar mig, min mor!
Katarina höjde på axlarna.
— Man trotsar mig, min mor!
— Åh nej, sade Katarina, man flyr bara, det är allt.
— Ack, sade Henrik, så där tar ni mitt parti!
— Hvad säger du, min son?
— Jag säger, att känslorna förslöas med åren. Jag säger … Här tystnade han.
— Hvad säger du? återtog Katarina med sitt vanliga lugn.
— Jag säger, att ni ej älskar mig som fordom.
— Du bedrar dig, sade Katarina med stigande köld. Du är alltid min älskade son, Henrik. Men den, öfver hvilken du beklagar dig, är också min son.
— Åh, låt oss nu lämna den moderliga moralen, madame, sade Henrik utom sig; vi veta, hvad den går för.
— Ja, du bör veta det bättre än någon annan, min son; ty hvad dig beträffar, har din moral alltid varit svaghet.
— Och, som ni nu ägnar er åt andakt, så ångrar ni er?
— Jag anade, att vårt samtal skulle taga denna vändning, min son; det var just därför jag iakttog tystnad.
— Farväl, madame, farväl! Jag vet, hvad som återstår mig att göra, då jag till och med hos min mor ej mer finner något deltagande; jag skall nog finna rådgifvare, som ha lust att bistå mig i min hämnd och att råda mig i denna sak.
— Gå, min son, sade lugnt florentinskan, och må Gud vara med dessa rådgifvare, ty de behöfva det väl för att hjälpa dig ur detta bryderi.
Därefter lät hon honom aflägsna sig, utan att göra en
