gar, att han ej tycktes vilja vända sig om, hade man än stormat själfva Paris.
— Ha! utropade konungen med dundrande röst, är det så du försvarar din konung?
— Jag försvarar honom på mitt vis, och jag tror, att det är det bästa.
— Det bästa! utropade konungen; ha, din odugling!
— Jag blir vid hvad jag sagt, och jag skall bevisa det.
— Jag är nyfiken att höra detta bevis.
— Hm, först och främst vill jag säga, att vi gjort en ofantlig dumhet.
— Ah, sade Henrik, träffad af likstämmigheten mellan dessa tvenne sluga hufvud, hans mors och Chicots.
— Ja, då dina vänner löpa genom staden och skrika: död it hertigens folk!… nu, då jag betänker saken, så är jag ej ens rätt säker på, att det verkligen är hertigens folk, som spelat dig detta spratt … då dina vänner, säger jag, löpa genom staden och skrika: död åt hertigens folk! så uppväcka de helt enkelt detta inbördes krig, hvilket hertigarne af Guise ej kunnat framkalla, men hvaraf de äro i så stort behof. Vid det här laget, Henrik, äro antingen dina vänner dödade, en sak, som ej skulle misshaga mig, det tillstår jag, men som skulle bedröfva dig så mycket mer; eller också ha de jagat hertigens anhängare ur staden, hvilket ganska mycket skulle misshaga dig, men hvilket däremot obeskrifligen skulle förtjusa den gode herren af Anjou.
— Hvad utropade konungen, tror du då, att saken redan kommit därhän?
— Ja, i fall den ej kommit ännu längre.
— Men allt det där förklarar mig ej, hvad du nu håller på med.
— Jag håller på med ett ganska viktigt arbete, min son: jag ritar upp konturerna af de provinser, dem din bror skall bringa i uppror, och jag öfverräknar det ungefärliga antal själar, hvar och en af dessa provinser kan lämna till upprorsarméen.
— Chicot! Chicot! Jag är då ej omgifven af andra än olycksbådande spåmän?
— Ugglan skriker om natten, min son, ty det är då hennes tid. Således, eftersom tiden nu är mörk, Henrik, i sanning så mörk, att man skulle kunna taga dagen för
