— För att afsända en ambassadör.
— Till hvem?
— Till din bror.
— En ambassadör till den förrädaren! Ni förödmjukar mig, min mor.
— Nu är ej tid att vara stolt, sade Katarina med sträng ton.
— En ambassadör, som skall underhandla om fred!
— Som till och med skall köpa den, om så fordras.
— Hvad fördel kunna vi ha däraf?
— Min son, vore det ej redan en fördel att, sedan freden är afslutad, i allt lugn kunna försäkra sig om dem, som nu tagit till flykten för att resa sig mot dig? Sade du ej nyss, att du önskade ha dem i ditt våld?
— Jo, jag gåfve fyra provinser af mitt rike, om så vore; en för dem hvar.
— Välan, den, som vill vinna, måste något våga, återtog Katarina med en stämma, så genomträngande, att den i Henriks hjärta upptände hämnden och hatet.
— Ni har rätt, min mor, sade han; men hvem skola vi skicka till dem?
— Låt oss söka bland våra vänner.
— Jag må söka så mycket jag vill, min mor, så finner jag ingen enda, åt hvilken jag kan anförtro ett dylikt uppdrag.
— Anförtro det då åt en kvinna.
— Åt en kvinna! Är det möjligt, min mor, att ni vill åtaga er det?
— Min son, jag är både gammal och skröplig, och döden väntar mig kanske vid min återkomst; men icke dess mindre vill jag göra denna resa så skyndsamt, att jag hinner fram till Angers, innan din brors vänner eller din bror själf få tid att inse sin makt.
— O, min mor, min goda mor, utropade Henrik med hänryckning, i det han kysste Katarinas händer; ni är ständigt mitt stöd, min välgörerska, min försyn.
— Det vill med andra ord säga, att jag ständigt är drottning af Frankrike, mumlade Katarina, i det hon på sin son fäste en blick, som uttryckte åtminstone lika mycket medlidande som ömhet.
