150
— Dessutom äro sådana förtroenden vanliga, gifta män emellan. Jo, ser ni, jag har hört, att man sett en karl smyga omkring här i parken.
— En karl?
— Ja.
— Som kom för min hustrus skull?
— Ah, det säger jag inte.
— Ni gör orätt i att ej säga det, min bäste grefve; det är ju högst intressant. Hvem är det då som sett detta! Tala om det! Ni säger således, att den där karlen kom hit för min hustrus skull, eller hur?
— Välan, om jag skall säga sanningen, så tror jag inte, att han kommer för fru de Saint-Luc’s skull.
— För hvems då?
— Jag fruktar, att det är för Dianas skull.
— Ah, sade Saint-Luc, det skulle jag sannerligen vara mer belåten med!
— Huru! Skulle ni vara mer belåten därmed?
— Ja, utan tvifvel. Som ni vet, finns ej större egoister än äkta män.
— Hm!
— Således tror ni, att en karl irrat omkring i parken!
— Jag mer än tror, jag har själf sett det.
— Var han ensam?
— Nej, han var i sällskap med Diana.
— När då?
— I går afton.
— Hvar?
— Jo, där borta.
Monsoreau utpekade nu stället.
— Aha, sade Saint-Luc, muren är verkligen i ganska klent skick där! Jag måste underrätta baronen om att man gör åverkan på hans inhägnader.
— Hvem misstänker ni?
— För hvad då?
— Jo, för att klättra öfver muren i afsikt att komma in i parken och tala med min hustru.
Saint-Luc syntes en stund försänkt i ett djupt eftersinnande, hvars resultat Monsoreau ångestfullt afvaktade.
— Vid Gud, sade Saint-Luc ändtligen, jag vet ingen annan än …
— Än … hvem?
