— Än … ni själf, svarade Saint-Luc, i det han blickade på grefven.
— Skämtar ni, herr de Saint-Luc? frågade grefven förvånad.
— Nej, visst inte. I början af mitt äktenskap gjorde jag så själf; hvarför skulle ni ej kunna göra så med?
— Se så, ni vill inte svara mig; tillstå det, min vän. Frukta ingenting … jag har mod. Hjälp mig att gissa, det är en ofantlig tjänst jag ber er om.
Saint-Luc såg fundersam ut.
— Jag kan omöjligt gissa på någon annan än er själf.
— Låt det vara slut med skämtet, min herre; tag saken allvarsamt, ty jag säger er, att den verkligen är allvarsam.
— Då är det en annan sak. Men hur kommer den karlen hit, vet ni det?
— Han smyger sig hit för fan i våld!
— Ofta?
— Ja, det tror jag visst. Det är märken i muren efter hans steg. Se själf.
— Ja, verkligen.
— Men har ni aldrig förr märkt, hvad jag nu gör er uppmärksam på?
— Åh, sade Saint-Luc, jag nästan misstänkte det.
— Nå, ser ni nu, sade grefven, flämtande af oro.
— Men jag har ej tänkt vidare på saken; jag trodde, att det var ni.
— Men då jag säger er, att det inte är jag.
— Nå, då är det någon annan.
Öfverhofjägmästaren såg nästan hotande på Saint-Luc, som tog på sig en min af den mest älskvärda och okonstlade liknöjdhet.
— Ha! ropade Monsoreau med en så vredgad uppsyn, att den unge mannen lyfte upp hufvudet.
— Det faller mig något in, sade Saint-Luc. Om det vore …
— Säg, hvad menar ni?
— Om det vore hertigen af Anjou?
— Jag tänkte det ett ögonblick, återtog Monsoreau; men jag har gjort mig underrättad; det kan ej vara han.
— Men hertigen är bra slug.
— Ja; men han är det inte.
