152
— Ni säger mig ständigt, att det inte är som jag tror, och ni vill ändå, att jag skall uppge någon.
— Ja visst; ni, som bebor slottet, borde veta …
— Håll, vänta! inföll Saint-Luc.
— Har ni nu hittat på?
— Jag har kommit på en annan tanke. Om det hvarken var ni eller hertigen, så var det visst jag.
— Ni?
— Ja, hvarför inte?
— Ni skulle smyga er in i parken, då ni har rättighet att vara där så mycket ni behagar?
— Åh ja! Jag har så många infall för mig, svarade Saint-Luc.
— Ni skulle tagit till flykten, då ni fick se mig på muren?
— Man kan göra det för mindre än så.
— Ni hade då något olofligt för er? fortfor grefven, som började förlora tålamodet.
— Jag säger inte nej till det.
— När allt kommer omkring, så gör ni bara narr af mig, ropade grefven bleknande, och det har nu räckt en kvarts timme.
— Ni misstar er, min herre, svarade Saint-Luc, i det han drog upp sin klocka och på Monsoreau fäste en blick, som kom denne att studsa, oaktadt hans vilda mod, — ni misstar er, det är till och med tjugu minuter.
— Hvad! Ni skymfar mig, min herre! utbrast grefven.
— Menar ni då, att ni ej skymfar mig med alla era inkvisitoriska frågor?
— Ah, nu ser jag klart!
— Hvilket underverk klockan tio på morgonen! Hvad ser ni då? Säg!
— Jag ser, att ni håller ihop med bedragaren, med den uslingen, som jag gick miste om att döda i går.
— Hvad nu! sade Saint-Luc, det är min vän.
— Om så är, skall jag döda er i stället för honom.
— Bah! I ert eget hus? Utan att en gång säga: akta er?
— Tror ni då, att jag skulle lägga band på mig och ej straffa en usling! utropade grefven ursinnig.
— Ack, herr grefve, hvad ni är illa uppfostrad, och
