hvad er sammanvaro med skogens vilda djur fördärfvat era seder! Fy då!
— Men ser ni då inte, att jag är alldeles utom mig! röt grefven, i det han ställde sig framför Saint-Luc, med korslagda armar och ansiktet förvridet af förtviflan.
— Jo, för fan, visst ser jag det, och vreden klär er ingalunda! Ni är hisklig att skåda, som ni nu ser ut, min bäste grefve.
Öfverhofjägmästaren förde häftigt handen till sitt värjfäste.
— Ah! sade Saint-Luc, kom ihåg, att det är ni, som utmanar mig; jag tar er själf till vittne, att jag är fullkomligt lugn.
— Ja, din stackare, ropade Monsoreau, ja, sängkammarfavorit, jag utmanar dig!
— Gör er då den mödan att gå öfver muren, herr de Monsoreau; på andra sidan befinna vi oss på neutralt område.
— Hvad bryr jag mig om det?
— Men jag bryr mig om det; jag vill ej döda er hemma hos er.
— Välan då! sade Monsoreau, i det han skyndade att stiga upp på muren.
— Akta er; far varligt fram, grefve; där är en sten, som ser osäker ut; den har utan tvifvel varit mycket anlitad. Gör er inte illa; jag skulle bli otröstlig däröfver.
Saint-Luc började nu i sin ordning att klättra öfver muren.
— Se så, skynda dig! skrek grefven, i det han drog sin värja.
— Och jag, som for ut på landet för mitt nöjes skull. mumlade Saint-Luc för sig själf; minsann är ej detta ett eget sätt att roa sig!
26.
Saint-Luc lär Monsoreau den stöt, han fått lära af konungen.
Monsoreau väntade Saint-Luc med värjan i hand och i den mest utmanande ställning.
