154
— Är du där? skrek grefven.
— Ja så, sade Saint-Luc, ni har valt den sämsta platsen, då ni har ryggen vänd mot solen; men låt inte störa er.
Monsoreau gjorde härvid en half sväng.
— Nå, må göra, återtog Saint-Luc, på det där sättet kan jag se, hvad jag gör.
— Spara mig ej, sade Monsoreau; ty jag ämnar gå allvarsamt tillväga.
— Ja så, ni vill då bestämdt döda mig?
— Om jag det vill!… Ja … visst vill jag det.
— Människan spår och Gud rår, svarade Saint-Luc och drog i sin ordning värjan.
— Du säger: se noga på denna tufva, betäckt med åkervallmo.
— Nå, än sedan?
— Jo, jag säger, att jag vill nedlägga er på den.
Med dessa ord ställde han sig leende en garde.
Monsoreau svängde med raseri sin värja och måttade med största skicklighet några stötar, dem Saint-Luc med lika skicklighet parerade.
— Sannerligen, grefve de Monsoreau, sade han, allt under det han parerade sin fiendes utfall, ni handterar ganska skickligt er värja, och hvilken annan som helst, utom Bussy eller jag, skulle blifvit dödad af er sista stöt.
Monsoreau bleknade, då han såg, med hvilken han hade att göra.
— Ni är kanske förvånad, sade Saint-Luc, att finna mig så pass skicklig fäktare; men det kommer sig däraf, att kungen, hvilken, som ni vet, har mycken vänskap för mig, gjort sig den mödan att gifva mig lektioner i fäktkonsten och har bland annat lärt mig en stöt, den jag genast vill lära er. Jag säger detta, på det att, om jag dödar er med denna stöt, ni må ha det nöjet att veta, det ni fallit för en stöt, som kungen i egen person lärt mig, hvilket bör vara obeskrifligt smickrande för er.
— Ni är oändligt kvick, min herre, sade Monsoreau förbittrad, i det han beredde sig att gifva en stöt, som kunnat genomborra en mur.
— Åh, man gör så godt man kan, och inte som man vill, svarade Saint-Luc blygsamt, i det han kastade sig åt sidan och genom denna rörelse tvingade sin motståndare att
