Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/489

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
155

göra en half sväng, hvarigenom han fick solen midt i ögonen.

— Se så, fortfor Saint-Luc, nu står ni just på den plats, där jag ville ha er, i afvaktan på att få se er liggande på det ställe, jag anvisat er. Är det inte sant, att jag tämligen skickligt förberedt den där rörelsen? Också är jag ganska nöjd; nyss hade ni ej mer än femtio möjligheter af hundra att bli dödad; nu däremot har ni nittionio.

Och med en smidighet, en kraft och ett raseri, som Monsoreau ej tilltrott honom och som ingen skulle ha anat hos denna unge, veklige man, måttade Saint-Luc fem stötar å rad mot öfverhofjägmästaren, som helt förvirrad parerade denna orkan af hvinande blixtar; vid den sjätte stöten inträngde Saint-Luc’s värja i hans bröst.

— Se där har ni nu de hundra möjligheterna fulltaliga, sade Saint-Luc, och märk noga, min herre, att ni faller just på den tufva, jag anvisade er.

Grefven släppte värjan, hans knän sviktade, och han nedföll på vallmoblommorna, med hvilkas purpur han blandade sitt blod. Saint-Luc aftorkade lugnt sin värja under det han uppmärksamt betraktade de gradvis skeende förändringar, hvilka småningom förvandla en döende människas ansikte till de liflösa dragen af ett lik.

— Ah, ni har dödat mig! stammade Monsoreau.

— Ja, jag försökte att göra det, svarade Saint-Luc, men nu, då jag ser er ligga här döende, är jag sannerligen ledsen öfver hvad jag gjort. Ni är förfärligt svartsjuk, det är sant, men ni var tapper.

Han knäföll bredvid Monsoreau och fortfor:

— Har ni någon önskan, så lofvar jag er, vid min adliga ära, att den skall uppfyllas; vanligtvis, jag vet det af erfarenhet, är man törstig, då man är sårad. Vill ni ha något att dricka, så skall jag skaffa er det?

Monsoreau svarade ej, han hade vändt ansiktet mot marken och vred sig döende i sitt blod.

— Arme man! suckade Saint-Luc, i det han reste sig opp. O, vänskap! vänskap! Du är en bra pockande gudomlighet.

Monsoreau öppnade ögonen och försökte att lyfta upp hufvudet, men föll tillbaka med ett doft jämrande.

— Se så, nu är han död, sade Saint-Luc; det är inte