156
värdt att tänka på honom mer … Ja, detta är lätt att säga, men ack, jag har i alla fall dödat en människa!
Han skyndade tillbaka till slottet, där han fann Diana och Jeanne.
— Ursäkta, älskvärda borgfru, sade han, men jag har något angeläget att säga min hustru.
— Mycket gärna, svarade Diana. Jag går emellertid in till min far i biblioteket. Jeanne, då du talat till slut med din man, kan du hämta mig där.
Hon skyndade bort, i det hon leende nickade åt dem.
— Hvad är på färde? frågade Jeanne muntert; du ser så dyster ut, min älskade.
— Ja, det tror jag nog.
— Hvad har då händt?
— En olycka. Jag tror, att Monsoreau är död.
— Död! utropade Jeanne med lätt begriplig förskräckelse; död!
— Ja, så förhåller det sig.
— Han, som nyss var här och talade och såg …
— Ja, det är just orsaken till hans död! Han har sett för mycket, men i synnerhet talat för mycket.
— Saint-Luc, du döljer något för mig, fortfor Jeanne, i det hon fattade sin mans händer.
— Jag döljer ingenting, det bedyrar jag; ej ens stället, där han dött.
— Hvar har det då skett?
— Där nere bakom muren, på samma ställe, där Bussy plägade binda sin häst.
— Det är du, som dödat honom, Saint-Luc!
— Ja, hvem skulle det eljest vara?
— Ack, olycklige!
— Min bästa vän, han manade ut mig, han skymfade mig, han drog värjan mot mig.
— Förskräckligt, förskräckligt! Den arme mannen!
— Hm, jag visste det; man skall få se, att inom åtta dagar heter det “den helige Monsoreau”.
— Men du kan inte längre stanna kvar här! utropade Jeanne.
— Det är just, hvad jag sade mig själf, och därför har jag skyndat hit för att bedja dig, min vän, laga dig i ordning att resa.
— Men han har väl åtminstone ej sårat dig?
