— Nå, ändtligen! Frågan kommer väl något sent, men den förlikar mig dock med dig; nej, jag är fullkomligt frisk och sund. Men vi måste resa så fort som möjligt, ty du förstår, att man i hvarje ögonblick kan upptäcka saken.
— Men hvart skola vi begifva oss?
— Till Paris.
— Till Paris? Nå, än konungen då?
— Konungen har nog glömt alltsammans. Det har tilldragit sig så mycket, sedan vi sågo hvarandra; och blir det krig, hvilket nog är troligt, så är min plats vid hans sida. Men nu måste jag skrifva några ord till Bussy. Omtala under tiden alltsammans för Diana.
Sant-Luc skyndade upp på sitt rum och skref med någol darrande hand följande rader:
“Bäste vän!
Genom ryktet får du höra den olyckshändelse, som drabbat grefve de Monsoreau. Vi hade strax bortom parken ett samtal om orsakerna till skadan å muren äfvensom om obehaget af hästar, som återvända ensamma hem. Under loppet af detta samtal föll grefve de Monsoreau ned på en vallmotufva, och det så olyckligt, att han genast uppgaf andan.
Din trofaste vän
Saint-Luc.
P. S. Som detta i förstone kan synas litet osannolikt, så vill jag tillägga, att, då denna olycka tilldrog sig, hade vi båda två värja i hand. Jag reser på ögonblicket till Paris för att uppvakta konungen.”
Tio minuter därefter skyndade en af baronens tjänare
till Angers med detta bref, medan herr och fru de
Saint-Luc redo från slottet och lämnade Diana ganska
bedröfvad, men isynnerhet ganska brydd, på hvad sätt hon skulle
underrätta sin far om denna sorgliga historia.
Hon vände sig bort, då Saint-Luc red förbi.
— Så är det att tjäna sina vänner, sade denne till sin hustru; det är bestämdt säkert, att alla människor äro otacksamma, och ingen mer än jag är erkännsam.
