160
för de sluga hofmännen en så djup betydelse, att mer än en af dem fördes på allvarsamma tankar, och själfve Bussy vred sina mustascher, i det han sneglade åt sidan.
— Du har gått för långt, hviskade Livarot till honom.
— Bah! Hvad gör det? svarade Bussy; hon får väl tåla ännu mer.
Man hissade hennes majestäts hästbår öfver muren, och hon kunde åter stiga uti för att begifva sig till slottet.
Bussy och hans vänner stego till häst och eskorterade båren på bägge sidor.
— Jag ser ej min son, hertigen af Anjou? sade plötsligt Katarina.
Dessa ord, som hon skulle velat återhålla, undföllo henne ovillkorligt i hennes vrede. Frans’ frånvaro i ett sådant ögonblick var höjden af all skymf.
— Hertigen är sjuk; eljest kan väl ers majestät ej betvifla, det hans höghet skulle skyndat att själf mottaga ers majestät.
Vid dessa ord antog Katarina genast en skrymtaktig min, som bedrog alla.
— Sjuk, min stackars son sjuk! utropade hon. Ack mina herrar, låt oss skynda!… Han har väl åtminstone god vård här, eller hur?
— Vi bjuda till att göra allt hvad vi kunna, sade Bussy, i det han betraktade henne med förvåning, liksom för att utröna, om det hos denna kvinna verkligen fanns en skymt af moderskärlek.
— Vet han, att jag är här? återtog Katarina efter en paus, den hon skickligt begagnade till att taga alla ädlingarne i ögonsikte.
— Ja visst, ers majestät.
Katarina pressade tillsammans läpparna.
— Han är då säkert mycket sjuk, utbrast hon.
— Ja, hans höghet får ofta plötsliga attacker, svarade Bussy.
Under detta samtal anlände man till palatset. Bussy sprang förut uppför trappan och inkom helt andtruten till hertigen.
— Här är hon nu … sade han; var på er vakt!
— Är hon ursinnig?
— Ända till ytterlighet.
— Beklagar hon sig?
