164
Som vi veta befann sig Bussy i en lönngång, hvilken stötte intill hertigens af Anjou alkov, och var där placerad på ett sätt, att ingen annan än prinsen kunde se honom; från sitt gömställe tittade han ut genom en springa i tapeten, hvarje gång han trodde det var någon fara å färde för hans sak.
Hans önskan var, som man lätt kan förstå, krig till hvad pris som helst; man måste söka stanna kvar i Anjou, så länge Monsoreau fanns där, och på detta sätt på en gång beveka mannen och ha tillfälle att besöka hustrun. Denna ytterst enkla politik inverkade emellertid i högsta grad på Frankrikes öde; små orsaker ha ofta stora verkningar.
Detta var skälet, hvarför Bussy genom blinkningar, hotande miner och rynkningar på ögonbrynen förmådde sin herre att visa en obeveklig fasthet. Hertigen, som var rädd för Bussy, lät leda sig af honom, och man hade verkligen aldrig förr sett Frans så beslutsam som nu.
Katarina var således på alla sidor slagen och tänkte endast på att göra en hederlig reträtt, då en obetydlig tilldragelse, nästan lika oväntad som hertigens af Anjou ståndaktighet, kom henne till hjälp.
Just då samtalet mellan mor och son var som lifligast, kände Bussy plötsligt, att någon drog honom i kappan. Otålig vände han sig om. Det var Remy.
Bussy ville tala, men Remy lade fingret på sin mun; därefter drog han sin herre sakta in i det angränsade rummet.
— Hvad är på färde, Remy? frågade grefven högst otålig; hvarför stör du mig i ett så viktigt ögonblick?
— Ett bref från Méridor, hviskade Remy.
— Ah, från Méridor! Tack, Remy, tack! Hvar är brefvet?
— Budbäraren vill ej lämna det åt någon annan än åt er själf.
Remy öppnade dörren och vinkade åt budet att komma in.
— Gif hit brefvet; jag är grefve de Bussy.
Härvid lade han ett guldmynt i budbärarens hand.
— Och det är hon, som gifvit dig det? fortfor Bussy.
— Nej, inte hon, utan han.
