— Hvilken han? frågade Bussy häftigt, i det han granskade utanskriften.
— Grefve de Saint-Luc.
— Aha!
Bussy hade lindrigt bleknat, ty vid ordet hade han trott, att brefvet kom från mannen ej från hustrun.
Grefven vände sig bort för att läsa det och för att dölja den sinnesrörelse, som hvar och en fruktar att visa vid mottagandet af ett viktigt bref, såvida man ej är en Cæsar Borgia, en Machiavelli, en Katarina af Medici eller satan själf.
Bussy hade verkligen gjort rätt uti att vända sig bort; ty knappt hade han genomögnat brefvet, förrän han blef alldeles purpurröd.
Budbäraren gick.
— Se, sade Bussy, hvad Saint-Luc gjort för mig.
Han räckte Remy brefvet. Denne genomögnade det.
— Godt! sade han, det här är ju präktigt; herr de Saint-Luc är själfva artigheten. Lefve alla förnuftiga människor, som med ens sända en fattig själ till skärselden!
— Det är alldeles otroligt! stammade Bussy.
— Visserligen är det otroligt, men det gör ingenting till saken. Nu är vår ställning helt och hållet förändrad.
— Monsoreau död! O, det förefaller mig som en dröm, Remy! Hvad! Jag skall då ej mer se detta spöke, som ständigt reste sig emellan mig och sällheten! Remy, vi bedraga oss visst.
— Vi bedraga oss alldeles inte. Läs om biljetten! “Han har fallit ned på en vallmotufva”, ser ni det? Och det så våldsamt, att han dött däraf.
— Men då kan ej Diana stanna kvar på Méridor. Jag vill det ej. Hon måste förflyttas till något annat ställe, där hon kan glömma.
— Jag tror, att Paris är tämligen lämpligt därtill, svarade Haudouin; man glömmer mycket bra där.
— Du har rätt; hon skall flytta tillbaka till sitt lilla hus vid gatan des Tournelles, och hennes änketid skola vi tillbringa obemärkta, om sällheten verkligen kan förbli obemärkt.
