166
— Ja, men för att kunna komma till Paris, måste vi ha fred i Anjou.
— Du har rätt. Ack, min Gud! Hur mycken tid förlorad, onyttigtvis förlorad!
— Det vill med andra ord säga, att ni stiger till häst och skyndar till Méridor.
— Nej, inte jag, utan du; jag är ovillkorligt tvungen att stanna här; dessutom skulle min närvaro i ett sådant ögonblick nästan vara opassande.
— Men hur skall jag få träffa henne? Skall jag begifva mig till slottet?
— Nej, begif dig först till parken; kanske att hon promenerar där i afvaktan på min ankomst. Om du ej får se henne där, så gå till slottet.
— Hvad skall jag säga henne?
— Att jag är halfgalen af glädje.
Bussy tryckte den unge mannens hand och skyndade därpå att återtaga sin plats i korridoren.
Under Bussys frånvaro hade Katarina försökt att åter vinna den terräng, hon i följd af hans närvaro förlorat.
— Min son, hade hon sagt, det tycks mig likväl, att en mor aldrig borde kunna befara att ej bli förstådd af sitt barn.
— Ni ser dock, min mor, att detta någon gång kan hända, svarade hertigen.
— Aldrig, såvida hon verkligen vill bli förstådd.
— Madame, ni menar förmodligen, såvida de båda vilja det, återtog hertigen, som, nöjd öfver dessa stolta ord, med blicken sökte Bussy för att af honom få ett belönade ögonkast.
— Men jag vill nu bli förstådd af dig, utropade Katarina; hör du det, Frans? Jag vill det.
Tonen i hennes röst motsade orden, ty orden voro befallande, rösten däremot bedjande.
— Ja, fortfor Katarina, jag vill det, och alla uppoffringar skola bli mig lätta för att nå detta mål. Säg, älskade barn, hvad fordrar du? Tala, befall!
— O, min mor! sade Frans, nästan förvirrad af en så fullkomlig seger, som ej en gång lämnade honom tillfälle att vara en sträng segervinnare.
— Hör på, min son, sade Katarina med sin mest smekande stämma, du måtte väl ej vilja dränka riket i blod?
