Det är omöjligt. Du är hvarken en ovärdig fransman eller en ovärdig bror.
— Min bror har skymfat mig, och jag är honom ej mer någonting skyldig, hvarken som min bror eller som min konung.
— Men jag Frans, jag! Öfver mig har du ej att beklaga dig.
— Jo, min mor; ty ni har öfvergifvit mig, återtog hertigen, som tänkte, att Bussy ständigt var närvarande och kunde höra, hvad som passerade.
— O, du vill min död! sade Katarina med dyster ton. Välan, må ske! Jag skall dö som en kvinna bör dö, då hon ser sina barn förgöra hvarandra.
Det förstås af sig själft, att Katarina ingalunda hade lust att dö.
— O, tala ej så, min mor, ni söndersliter mitt hjärta! utropade Frans hycklande.
Katarina smälte i tårar. Hertigen fattade hennes händer och sökte lugna henne, under det han alltjämt kastade oroliga blickar inåt alkoven.
— Men hvad begär du då? sade hon. Säg öppet dina anspråk, så att vi åtminstone må veta, hvad vi ha att rätta oss efter.
— Hvad fordrar ni själf, min mor? sade Frans. Tala, jag lyssnar.
— Jag önskar, att du må återkomma till Paris, mitt älskade barn; jag önskar, att du återvänder till hofvet, där konungen väntar dig med öppna armar.
— Ah, min mor; jag genomskådar allt; det är inte hans armar, som vänta mig; det är Bastiljens fängelsehålor!
— Nej, kom tillbaka, kom tillbaka, och vid min heder, vid min moderskärlek, vid vår herres Kristi blod, — härvid gjorde Katarina korstecknet, svär jag, attt konungen skall mottaga dig på ett sätt, som vore du konung och han hertig af Anjou.
Hertigen hade sitt öga oupphörligt fäst på tapeten.
— Antag mina villkor, fortfor Katarina, antag dem, min son. Vill du ha större apanage? Säg; vill du ha ett lifgarde?
— Ack, min mor, hans majestät har redan gifvit mig ett sådant, till och med en hedersvakt, emedan den utgjordes af hans fyra favoriter.
