168
— Åh, svara mig ej så där. Den vakt, han skall gifva dig, får du själf välja; du skall ha rättighet att till chef för denna vakt tillsätta hvem du behagar, till och med om du så vill, grefve de Bussy.
Hertigen, villrådig vid detta sista anbud, för hvilket han trodde, att Bussy skulle vara känslig, kastade ytterligare en blick inåt alkoven, rädd att där möta ögon gnistrande af vrede. Men tvärtom såg han Bussy glad och leende nicka bifall.
— Hvad skall detta betyda? tänkte han. Önskade då Bussy krig endast för att bli chef för mitt lifgarde.
— Bör jag antaga? sade han högt, liksom ställde han denna fråga till sig själf.
— Ja, ja, ja! svarade Bussy medelst alla möjliga jakande tecken.
— Skall jag då, fortfor hertigen, lämna Anjou för att återvända till Paris?
— Ja, ja, ja! svarade Bussy på samma sätt.
— Ja visst, mitt älskade barn! inföll Katarina. Är det då så svårt att återvända till Paris?
— På min ära jag förstår det minsta af det här, mumlade hertigen. Vi hade kommit öfverens om, att jag skulle vägra allt, och nu râder han mig till fred och vänskap.
— Nå, frågade Katarina ängsligt, hvad svarar du?
— Jag skall betänka mig, min mor, sade hertigen, som af Bussy ville ha förklaring öfver denna motsägelse, och i morgon …
— Han ger med sig, tänkte Katarina. Nu har jag vunnit bataljen.
— Noga öfvervägdt, tänkte hertigen, har Bussy kanske rätt.
Mor och son åtskildes därpå, sedan de omfamnat hvarandra.
29.
Grefve de Monsoreau öppnar åter ögonen.
Remy galopperade åstad. Snart var han nära parkmuren. Plötsligt stannade hästen med uppspärrade näsborrar och stirrande ögon. Förvånad blickade Remy ned på
