marken för att se, hvilket hinder det var, som på detta sätt hejdade hans häst; men han såg ingenting annat än en bred blodström, som förlorade sig mellan blommorna.
— Hvad! tänkte han, skulle det vara här, som herr de Saint-Luc genomborrat Monsoreau?
Han såg sig omkring åt alla sidor.
På tio stegs afstånd, mellan några buskar, varseblef han då en människokropp, stödd emot muren.
— Ah, se där har jag Monsoreau! tänkte han. Han steg af och gick bort till den döde.
— Det är besynnerligt, sade han för sig själf, här ligger han död, riktigt död, och likafullt är blodspåret där borta. Ah! Här ha vi ännu ett spår. Han har släpat sig därifrån och hit, eller också har den beskedlige herr de Saint-Luc, som är själfva barmhärtigheten, satt honom med ryggen mot muren för att hindra blodet att stiga åt hufvudet på honom. Ja, så är det; han har, på min ära, dött med öppna ögon.
Men plötsligt ryggade Remy tillbaka; de båda ögonen, som han nyss hade sett öppnade, slöto sig, och en ännu hemskare blekhet utbredde sig öfver den dödes ansikte.
Remy vardt nästan lika blek som Monsoreau; men som han var läkare, det vill säga försvarlig materialist, mumlade han, i det han ref sig på näsan:
— Hm, om han sluter till ögonen, så bevisar det bara, att han icke är död.
Men som, i trots af hans materialism, hans knän sviktade något mer än skäligt var, satte han sig eller snarare dignade ned och befann sig ansikte mot ansikte med liket.
— Jag har någonstädes läst, tänkte han, att efter döden försiggå vissa rörelsefenomen, som endast antyda ett hopjunkande af materien eller med andra ord en början till förgängelse. Satans karl! Skall han också efter döden bry oss! Ja, på min ära, ögonen äro ej allenast slutna, utan blekheten har äfven ökats. För öfrigt finns ett säkert medel att få veta, om han är död eller ej, och det är att ränna min värja en fot djupt in uti hans mage; om han då inte rör sig, är han bestämdt död.
Plötsligt öppnades Monsoreaus ögon ånyo. Remy reste sig, som biten af en orm, och hans panna betäcktes af kallsvett.
