170
— Han är ej död, mumlade Remy. Ja, nu stå vi där vackert!
En flyktig tanke for genom den unge mannens hufvud.
— Han lefver, tänkte han, det är sant, men om jag dödar honom, så är han död.
Härvid betraktade han Monsoreau, som å sin sida såg på honom med en så förfärad blick, som om han i Remys själ kunde läsa dennes afsikt.
— Fy då, mumlade Remy för sig själf; fy, en så hisklig tanke! Gud är mitt vittne, att, om han stode här framför mig och svängde sin värja, skulle jag af godt hjärta döda honom. Men i det tillstånd han nu är, vore det mer än ett brott, det vore ett nidingsverk.
— Hjälp, mumlade Monsoreau, hjälp, jag dör!
— Mitt läge är verkligen kinkigt, tänkte Remy. Jag är läkare; följaktligen är det min skyldighet att bistå min lidande nästa. Jag vill således glömma, att jag är Bussys vän, och jag vill uppfylla min plikt som läkare.
— Hjälp! upprepade den sårade.
— Ni skall så få, svarade Remy.
— Skaffa mig en präst, en läkare!.
— Läkaren är redan funnen, och kanske skall han göra prästen öfverflödig.
— Haudouin! stammade Monsoreau, som igenkände Remy; genom hvilken händelse…?
Som man ser, var Monsoreau sin karaktär trogen; i själfva dödsångesten var han misstrogen.
Remy insåg hela vikten af denna fråga. Denna skog var ej en banad väg, och man kom ej dit utan att ha något där att göra. Frågan var således naturlig.
— Hvarför har ni kommit hit? frågade ännu en gång Monsoreau, åt hvilken misstanken åter gifvit styrka.
— För tusan! Emedan jag mötte herr de Saint-Luc ett stycke härifrån, och han sade: Skynda er till skogen; nära parken finner ni en död människa.
— Död! upprepade Monsoreau.
— Ja, han trodde det, sade Remy. Man kan inte bli ond på honom för det; då skyndade jag hit och fann er.
— Säg mig nu … ni talar till en man; frukta således ej att säga mig sanningen … säg mig nu: är jag dödligt sårad?
