— Ni frågar mycket, ni! Emellertid vill jag försöka att svara er.
Som vi funnit, hade läkarens samvetsgrannhet segrat öfver vännens tillgifvenhet. Med största försiktighet blottade således Remy den sårades bröst.
Värjan hade inträngt i högra sidan af bröstet, emellan sjätte och sjunde refbenet.
— Hm! sade Remy, känner ni mycken smärta?
— Inte i bröstet, men i ryggen.
— I hvilken del af ryggen gör det ondt?
— Under skulderbladet.
— Stålet måtte ha träffat ett ben, sade Remy; däraf kommer smärtan.
Han synade nu det ställe, där grefven sagt sig känna den värsta plågan.
— Nej, sade han, nej, jag bedrog mig; stålet har inte träffat något ben; det har obehindradt gått både in och ut. Ah, ett så vackert värjstyng, herr grefve! Det är verkligen ett nöje att sköta patienter, som grefve de Saint-Luc sårat; ni är stucken så, att dagern skiner tvärs igenom er, min bäste grefve.
I detta ögonblick fuktades den sårades läppar af en rödaktig fradga, och han svimmade. Remy uppdrog hastigt ur sin ficka en lancett; därefter slet han en remsa af den sårades skjorta och band om hans arm. Låt se, sade han; om blodet rinner, så kan det på min ära hända, att fru Diana inte blir änka. Men om det inte rinner … Aj, aj! Det rinner, min själ! Förlåtelse, grefve de Bussy, förlåtelse! Men läkaren går framför allt.
Sedan blodet, sâ till sägandes, ett ögonblick tvekat, började det att frusta ut ur ådern; med det samma andades patienten och öppnade ögonen.
— Ha, stammade han, jag trodde, att allt var förbi!
— Nej, inte ännu, min bäste grefve; det är till och med möjligt …
— Att jag slipper undan?
— Ja. Låt oss först förbinda såret. Vänta, rör er inte; ser ni, naturen sköter er i detta ögonblick invärtes, liksom jag sköter er utvärtes. Jag lägger på ett förband och låter blodet rinna; naturen hejdar och lefrar det. Ack, herr grefve, naturen är en stor läkare. Blodstörtningen är re-
