172
dan hämmad, som ni ser. Godt, det är bra, eller snarare illa.
— Huru, illa?
— Det är nog mycket bra för er, men det är ändock illa. Jag vet väl, hvad jag menar, jag. Min bäste grefve, jag fruktar, att jag har den lyckan att läka er.
— Huru, ni fruktar?
— Ja.
— Ni tror då, att jag kommer mig …
— Tyvärr!
— Ni är en besynnerlig läkare, herr Remy.
— Hvad gör det er, blott jag räddar er?
Då Remy hade stillat blodet, steg han upp.
— Öfverger ni mig nu? stammade grefven.
— Ack, ni talar för mycket, min bäste grefve; för mycket tal är skadligt … Men jag borde snarare råda honom att skrika.
— Jag förstår er ej.
— Lyckligtvis. Se så, nu är ni förbunden. Jag går nu till slottet för att skaffa er hjälp.
— Hur skall jag förhålla mig under tiden?
— Håll er stilla, håll er bara stilla; andas sakta, försök inte att hosta. Vi skola akta oss för att sätta blodet i rörelse. Hvilket är närmaste stället härintill?
— Slottet Méridor.
— Och vägen dit? frågade Remy, som låtsade den fullkomligaste okunnighet.
— Hoppa antingen öfver muren, så kommer ni in i parken, eller följ muren åt, så kommer ni till gallerporten.
— Godt, jag skyndar dit.
— Tack, ädelmodige man! hviskade Monsoreau.
— Om du verkligen visste, hur ädelmodig jag är, mumlade Remy, så skulle du tacka mig ännu mer.
Han steg till häst och galopperade till slottet. Inom fem minuter ankom han till Méridor, hvars samtliga invånare voro i rörelse för att på alla håll söka sin husbondes lik; ty Saint-Luc hade, för att hinna undan, uppgifvit orätt ställe.
Remy slog ned som en meteor midt ibland dem och förde dem med sig. Han visade så mycken ifver, då han anbefallde dem försiktighet, att fru de Monsoreau ej kunde låta bli att se på honom med förvåning. En oredig tanke ge-
