nomfor hennes hufvud och fördunklade ett ögnblick denna själs änglalika renhet.
— Ack, jag trdde, att han var Bussys vän, mumlade hon, då Remy aflägsnade sig och medförde en bår och linneskaf, med ett ord allt, som för tillfället var nödvändigt.
30.
Hertigens sorgbesök.
Så snart samtalet mellan hertigen af Anjou och hans mor var slutadt, skyndade den förre att söka upp Bussy för att underrätta sig om orsaken till den högeligen oväntade förändringen i hans tänkesätt.
Bussy, som gått in i sina rum, mottog småleende prinsen.
— Huru! sade han; ers höghet värdigas komma till mig?
— Ja, sade hertigen; jag kommer för att begära en förklaring af dig. Du uppmanar mig att från hufvud till fot väpna mig mot min mors ränker och att tappert uthärda anfallet; jag gör så, men när striden är som hetast, när jag skickligt parerat alla mot mig riktade hugg, så kommer du och säger: tag af er harnesket.
— Jag gaf er alla dessa råd, nådig herre, emedan jag var okunnig om, i hvad ändamål drottning Katarina var hitkommen; men nu, då jag ser, att hon kommit hit till ers höghets ära och lycka …
— Huru! Till min ära och lycka! Hvad menar du med det?
— Jo, hvad är det väl ers höghet vill? Besegra sina fiender, är det ej så? Ty jag tänker icke jag som vissa andra, att ni drömmer om att bli konung af Frankrike.
Hertigen sneglade på Bussy.
— Några skola kanske råda er därtill, fortfor den unge mannen, men dessa, tro mig, äro era värsta fiender. Äro de för envisa och ni ej vet, hur ni skall bli af med dem, så skicka dem till mig; jag skall öfvertyga dem, att de bedraga sig.
Hertigen gjorde en grimas.
— Dessutom, fortfor Bussy, tänk noga efter har ni
