— Det är då en viktig nyhet?
— Ack ja, till och med en sorglig nyhet: grefve de Monsoreau är död.
— Hvad säger du? utropade hertigen häpen, men hade tillika svårt att dölja sin glädje. Monsoreau är död?
— Ja. Äro vi ej alla dödliga?
— Jo, men man dör ej så där plötsligt.
— Det kommer an på. Om man till exempel blir dödad.
— Han har då blifvit dödad?
— Det tyckes så.
— Af hvem då?
— Af Saint-Luc, med hvilken han råkat i tvist.
— Ack, den hedersmannen Saint-Luc!
— Ah, icke visste jag, att den hedersmannen Saint-Luc hörde till era vänner.
— Han är min brors vän, och i samma ögonblick vi ingå förlikning, bli min brors vänner också mina.
— Lika godt, nådig herre; jag är förtjust att se er i en sådan sinnesstämning.
— Och du är säker på, att det är sant?
— För tusan, så säker man kan vara. Se här en biljett från Saint-Luc själf, hvari han underrättar mig om saken, och emedan jag är lika misstrogen som ni, har jag sändt min läkare Remy för att närmare taga reda på alltsammans.
— Död! Monsoreau död! utropade hertigen; död! Ensam!
— Detta ord undföll honom, liksom ordet hedersmannen Saint-Luc hade undfallit honom; båda dessa uttryck voro förfärligt oförställda.
— Han har ej dött ensam, svarade Bussy, emedan Saint-Luc dödat honom.
— Åh, jag vet väl, hvad jag menar, sade hertigen,
— Har ers höghet händelsevis uppdragit åt någon annan att döda honom?
— Nej, på min ära; än du?
— Åh, jag, nådig herre, är en alltför obetydlig person att åt andra uppdraga ett sådant arbete; jag är tvungen att göra det själf, om så behöfs.
— Ha! Monsoreau, Monsoreau! sade prinsen med ett förfärligt småleende.
