176
— Hör på, nådig herre, man skulle kunna tro, att ni bar agg till den stackars grefven.
— Nej, det var du, som gjorde det.
— Ja, det är helt naturligt, att jag bar agg till honom, sade Bussy, rodnande mot sin vilja. Har han ej vållat, att jag af ers höghet led en grym förödmjukelse?
— Minns du det ännu?
— Åh nej, nådig herre, det har ni väl sett. Men ni, hvars tjänare, vän och slaf han var …
— Se så, se så, sade prinsen, i det han afbröt samtalet, som började bli brydsamt för honom; låt sadla hästarna, Bussy.
— Sadla hästarna? Hvart skall det bära af?
—Till Méridor; jag vill göra mitt sorgbesök hos fru Diana. Dessutom har detta besök redan länge varit påtänkt, och jag vet ej, hur det kommit till, att det ej ännu blifvit af; men nu skall jag ej skjuta upp det längre. För tusan! Jag vet ej, hvaraf det kommer sig, men jag känner mig just fallen för att vara artig i dag.
— På min ära, sade Bussy för sig själf, nu, då Monsoreau är död, och jag ej mer behöfver frukta, att han säljer sin hustru åt hertigen, så må denne gärna återse henne; förföljer han henne, så skall jag nog försvara henne. Således, efter tillfälle erbjuder sig, så låt oss begagna oss däraf.
En fjärdedels timme senare syntes prinsen, åtföljd af Bussy och en talrik svit, styra kosan till Méridor.
Vid åsynen af denna präktiga ryttarskara skyndade slottets portvakt till vallgrafven för att få veta de främmandes namn.
— Hertigen af Anjou, ropade prinsen.
Genast fattade portvakten sitt horn och blåste en fanfar, som kallade alla husets tjänare till vindbryggan. Den gamle baronen syntes själf på tröskeln med sin slottsnyckel i handen.
— Det är otroligt, hvad Monsoreau är litet saknad, sade hertigen; se, Bussy, hur föga sorgsna alla dessa ansikten äro.
Ett fruntimmer visade sig nu på trappan.
— Ack, se där är den sköna Diana! utropade hertigen; ser du, Bussy, ser du?
