178
älfvor, — det är honom mina vänner ha att tacka för, att jag ännu lefver.
Oaktadt de tecken, den arme doktorn gjorde honom, att han måtte hålla sig tyst, talade han dock med värme om de omsorger, den skicklighet och det nit, Haudoin ådagalagt.
Hertigen rynkade ögonbrynen, Bussy betraktade Remy med en förfärlig min. Den stackars läkaren, dold bakom Monsoreau, nöjde sig med att svara genom en åtbörd, som ville säga:
— Ack, det är icke mitt fel.
— För öfrigt, fortfor grefven, har jag hört, att Remy en dag funnit er döende, liksom han nu funnit mig. Det råder nu vänskap oss emellan; räkna på min tillgifvenhet, grefve de Bussy; då Monsoreau älskar någon, så älskar han af hela sitt hjärta; när han hatar så förhåller sig på samma sätt.
Bussy trodde sig märka, att grefvens flammande ögon härvid riktades på hertigen af Anjou.
Hertigen märkte ingenting.
Sedan han stigit af hästen, bjöd han armen åt Diana och sade: Värdigas, sköna grefvinna, mottaga oss i ert hus, hvilket vi trodde oss finna försänkt i sorg, men som fortfar att vara ett fridens och glädjens hem. Hvad er angår, Monsoreau, så hvila er, ni; hvila är nödvändig för en sårad.
— Nådig herre, sade grefven, det skall aldrig kunna sägas, att, så länge Monsoreau lefver, någon annan än han skall mottaga er i detta hus: mitt folk skall bära mig, och öfverallt hvart ni går, skall jag följa er.
Man skulle kunnat tro, att hertigen anat grefvens verkliga tanke, ty han släppte genast Dianas hand.
— Gå till henne, hviskade Remy i Bussys öra.
Bussy nalkades Diana, och Monsoreau smålog emot dem; Bussy fattade Dianas hand, och Monsoreau smålog likafullt.
— Det har föregått en stor förändring, grefve, sade Diana halfhögt.
— Ack! mumlade Bussy, hvarför är den ej ännu större?
