31.
Obehaget af för breda bärstolar och för trånga dörrar.
Bussy lämnade ej ett ögonblick Diana; Monsoreaus välvilliga leende tillät honom en frihet, den han väl aktade sig för att lämna obegagnad.
— Ack, sade han till henne, jag är i sanning den beklagansvärdaste människa! Vid underrättelsen om grefvens död rådde jag prinsen att återvända till Paris och att ingå förlikning med sin bror; han har samtyckt, och nu stannar ni kvar i Anjou, Diana.
— Ack, Ludvig, svarade den unga kvinnan, i det hon ömt tryckte Bussys hand, hur kan ni säga, att vi äro olyckliga? Så många härliga dagar, så mycken oskattbar sällhet, vid hvars minne mitt hjärta bäfvar, ni glömmer då allt detta?
— Jag glömmer ingenting, Diana; tvärtom, jag minnes allt för väl; detta är skälet, hvarför jag finner mig så beklagansvärd, då jag förlorar all denna sället. Kan ni ej fatta, hvad jag skall lida, om jag måste återvända till Paris, på hundra mils afstånd från er! Mitt hjärta brister vid denna tanke, Diana.
Diana såg på Bussy; hans blick uttryckte så mycken smärta, att hon sänkte sitt hufvud och föll i djupa tankar.
— Välan, sade hon plötsligt, ni skall resa till Paris, men jag också.
— Huru! Skulle ni lämna Monsoreau?
— Om jag också lämnar honom, så lämnar han icke mig; nej, tro mig, Ludvig, det är bättre, att han följer med.
— Sårad, sjuk, som han är? Omöjligt!
— Han följer med, säger jag.
Hon gick nu fram till prinsen. Monsoreau rynkade genast pannan.
— Man påstår, sade hon med ett förtjusande småleende, att ers höghet är blomsterälskare. Kom, jag vill visa ers höghet de vackraste blommor i hela Anjou.
Frans bjöd henne artigt handen.
— Hvart för du hans höghet? frågade Monsoreau oroligt.
