180
— Till drifhuset.
— Jaså. Bär mig också dit, sade Monsoreau.
— På min ära tror jag ej nu, att jag gjorde väl i att ej döda honom, tänkte Remy. Gud ske lof! Han skall nog döda sig själf.
— Låt herr de Monsoreau ej ana, att ni lämnar Anjou, och jag åtager mig det öfriga, sade Diana sakta till Bussy.
Bussy gick nu fram till prinsen, medan Monsoreaus bärstol tog af bakom en häck.
— Nådig herre, sade Bussy, var framför allt försiktig; låt Monsoreau ej veta, att vi äro på väg att ingå förlikning.
— Hvarför det?
— Emedan han skulle kunna underrätta änkedrottningen om våra planer för att skaffa sig henne till vän.
— Du har rätt, sade hertigen; du misstror då Monsoreau?
— Ja, vid Gud.
— Det gör jag också. Jag tror sannerligen, att han med afsikt låtsat vara död.
— Nej, minsann, han har nog fått ett ordentligt värjstyng; den där åsnan Remy, som hjälpt honom ur klämman, trodde själf ett ögonblick, att han var död. Själen måtte verkligen vara fastspikad i kroppen på den karlen.
Man hade nu ankommit till drifhuset. Diana smålog allt vänligare mot hertigen.
Prinsen gick först in, sedan Diana; Monsoreau ville följa efter, men då hans bärstol skulle föras in, märkte man, att det var omöjligt att få in den, emedan dörren var för trång. Monsoreau uppgaf ett rop af raseri. Diana gick in utan att bry sig om sin mans förtviflade åtbörder.
Bussy förstod nu Dianas afsikt. Han stannade kvar hos Monsoreau, i det han med lugn ton sade:
— Fåfängt, herr grefve; denna dörr är för trång, och ni kan inte komma in.
— Nådig herre, nådig herre, ropade Monsoreau efter prinsen; gå inte in i drifhuset, där finns utländska växter, som sprida en giftig doft, nådig herre!
Men Frans hörde ej; lycklig att känna Dianas hand
