hvila i sin, inträdde han, trots sin vanliga försiktighet, i den grönskande labyrinten.
Bussy uppmanade Monsoreau att vara tålig, men trots detta inträffade hvad som var att befara: Monsoreau kunde icke uthärda all denna fysiska och moraliska smärta: han svimmade. Remy återtog nu sina rättigheter som läkare och befallde, att den sårade skulle föras tillbaka till sitt rum.
— Säg mig nu, sade Remy till Bussy, hvad jag skall göra?
— Hå, för tusan, fullfölj, hvad du så lyckligt börjat; stanna kvar hos honom och gör honom frisk.
Därefter underrättade han Diana om hennes mans tillstånd. Hon lämnade genast hertigen och skyndade till slottet.
— Ha vi lyckats? frågade Bussy, då hon gick förbi honom.
— Jag tror det, svarade hon; men far i alla fall ej härifrån, förrän ni träffat Gertrud.
Hertigen brydde sig ej om blommorna längre än Diann var i hans sällskap: så snart hon gått sin väg, ihågkom han genast grefvens förmaningar och lämnade hastigt drifhuset.
Under tiden hade Diana kommit in till sin man. Efter en stund öppnade grefven ögonen. Hans första rörelse var att häftigt söka resa sig upp; men som Remy förutsett detta, hade han fastbundit patienten vid sängen. Grefven uppgaf då ett vredgadt utrop; men när han såg sig omkring, blef han varse Diana vid sin hufvudgärd.
— Nå det var bra, sade han. Vi skola redan i afton resa till Paris.
Remy började motsäga honom; men Monsoreau låtsade ej höra honom.
— Kan ni tänka på något sådant, ni, som är sårad? sade Diana med sitt vanliga lugn.
— Jag frågar ej efter mitt sår; hellre dö än lida så här. Skulle jag än dö på landsvägen, skola vi likväl resa i afton.
— Välan, som ni behagar.
— Ja, det är min önskan; gör dig således färdig till resan, jag ber.
