182
— Jag är snart färdig, men kan jag få veta, af hvad orsak ni fattat detta hastiga beslut?
— Det skall jag säga er, då ni ej mer har några blommor att visa prinsen, eller då jag låtit göra så tillräckligt stora dörrar, att min bärstol kan komma in öfverallt.
Diana blott böjde hufvudet till svar.
— Men, fru grefvinnan … invände Remy.
— Grefven vill det, svarade Diana, och min plikt är att lyda.
Remy trodde sig på ett tecken af Diana märka, att han borde hålla inne med sina invändningar. Han teg således, men mumlade för sig själf: de taga lifvet af honom, och sedan påstår man, att det är läkarens fel.
Under tiden beredde sig hertigen af Anjou att lämna Méridor.
Gertrud kom nu med hälsning från Diana, att denna måste stanna hos grefven och ej kunde ha den äran att säga prinsen farväl. Därefter fick hon tilfälle att hviska till Bussy, att Diana skulle resa samma afton.
Hertigen och hans svit begåfvo sig på väg.
Frans hade underliga nycker. Om Diana visat sig kallsinnig mot honom, skulle hon sårat honom, kanske påskyndat hans resa från Angers; nu, däremot, hade hon varit vänlig, och hennes leende var en lockelse för honom att kvarstanna. Som han dessutom var okunnig om Monsoreaus beslut, upphörde han ej under hela vägen att tänka på den fara, för hvilka han utsatte sig, om han allt för lätt gåfve vika för änkedrottningens önskningar.
Bussy hade förutsett detta och räknade ganska mycket på en dylik nyck af hertigen.
— Bussy, sade Frans, det är kanske ej klokt af mig att för hastigt gifva vika för min mors skäl.
— Ni har rätt; hon inbillar sig nog ändå vara det bästa politiska hufvud i landet.
— Däremot förstår du, om jag begär åtta dagars betänketid, eller, rättare, drar ut saken en åtta dagar, under hvilka man kunde ställa till fester och inbjuda adeln, så kunde hon få se, hur starka vi äro.
— Klokt resonerad, nådig herre.
— Jag stannar kvar här i åtta dagar, sade hertigen; under tiden skall jag nog kunna förmå min mor till flera eftergifter, var säker på det.
