196
Men Monsoreau dog ej; tvärtom, efter tio dagars förlopp anlände han till Paris, synbart förbättrad till hälsan.
Remy var bestämdt en skicklig man, långt skickligare än han önskat.
Under färden hade Diana genom sina ömhetsbetygelser mildrat Bussys stolthet, ja till och med förmått honom lofva att efter framkomsten inställa sig hos Monsoreau och söka den vänskap denne var så villig att skänka honom.
35.
Hertigens af Anjou sändebud.
Emellertid återkom hvarken Katarina eller hertigen af Anjou till Paris, och nyheten om en skarp söndring emellan de bägge bröderna vann med hvarje dag allt mer vikt och trovärdighet.
Favoriterna sade till konungen:
— Sire, er bror har fått dåliga råd.
Det var allt hvad man den tiden vågade säga åt en konung. Och som blott en enda person ägde vilja och förmåga att gifva Frans råd, så växte förbittringen mot Bussy oupphörligt.
En dag spreds den nyheten, att hertigen af Anjou sändt en ambassadör. Då denna nyhet hann till Louvren, blef där en allmän uppståndelse. Konungen bleknade af harm, och hofmännen blefvo naturligtvis alldeles gulbleka. De svuro på, att detta sändebud borde på det grymmaste mördas.
Som vanligt, började hofmännen därpå att feja sina värjor och öfva sig i fäktning.
Chicot lämnade både värja och dolk i slidan och föll i djupa tankar.
Då konungen märkte detta, frågade han honom, hvad han tänkte på.
— Sire, svarade Chicot efter moget öfvervägande, antingen skickar hertigen af Anjou ett sändebud, eller också skickar han det icke.
— Nå, det lönade visst mödan, att du tog en så betänksam min på dig för att göra denna märkvärdiga slutsats.
— Tålamod, tålamod! såsom er höga moder, den Gud bevare, brukar säga.
