— Du finner väl, att jag har det, då jag hör på dig.
— Om han skickar er ett sändebud, då tror han sig kunna göra det; om han tror sig kunna göra det, han, som är själfva försiktigheten, så är det därför, att han känner sig stark; om han känner sig stark, så måste man gå varsamt till väga med honom; låt oss alltså mottaga sändebudet och visa det all möjlig välvilja. Det förbinder till ingenting. Om vi sedan finna tillfälle, ej att släcka harmen på ett stackars sändebud, utan att gripa själfve anföraren den höge, ädle fursten, hertigen af Anjou, den ende sannskyldige brottslige, utom de tre Guiserna förstås, och att stänga in honom på ett ännu säkrare ställe än Louvren, så låt oss göra det, sire.
— Jag tycker ej illa om denna inledning.
— Men om han inte sänder någon ambassadör, hvarför låter du dina vänner böla?
— Böla?
— Ja, du förstår väl, att jag skulle säga ryta, om man möjligtvis kunde taga dem för lejon. Skulle det nu vara så, att hertigen af Anjou ingen skickar, så äro de nog galna att inbilla sig, att han verkligen gjort det, och att det skett för deras skull.
— Chicot, du glömmer, att de personer, du talar om, äro mina vänner, mina enda vänner.
— Ack, min konung, vill du, att jag skall slå hvad och vinna af dig tusen écus, säg?
— Hvad menar du?
— Påstår ers majestät, att de äro osvikligen trogna, så påstår jag däremot, att af fyra skall jag ha tre med både kropp och själ i mitt våld, och det inom ett dygn; låt oss slå vad.
Den säkerhet i tonen, hvarmed Chicot talade, gjorde konungen tankfull, och han svarade icke.
— Ja så, sade Chicot, nu funderar du också. Du är skarpsinnigare än jag trodde, min son; ty du anar sanningen.
— Nå, hvad råder du mig till?
— Jag råder dig att vänta. Hälften af Salomos vishet ligger i det ordet. Om en ambassadör kommer, så tag väl emot honom. Om ingen kommer, så gör som du vill, men gör din bror rättvisa och uppoffra honom ej för de där tokarnes skull. Han är, tyvärr, en stor stackare, det vet jag
