198
nog, men han är dock en Valois. Döda honom, om du så tycker; men för namnets skull, förnedra honom ej; det är något, som han med mycken framgång själf sörjer för.
— Det är sant, Chicot.
— Ytterligare en god läxa, som du har mig att tacka för. Men låt mig nu få sofva, Henrik; för åtta dagar sedan måste jag skaffa en munk ett rus, och då jag utför en sådan bragd, är jag sedan yr i hufvudet en hel vecka.
— En munk? Var det den där genovevermunken, om hvilken du redan talat?
— Just han. Du har lofvat honom ett abbotsstift.
— Jag?
— Är det inte det minsta, du kan göra för honom, efter hvad han gjort för dig?
— Han är mig då beständigt tillgifven?
— Han tillber dig. Hör på, om tre veckor är det ju Kristi lekamens fest? Då ställer du väl till en liten procession?
— Det är min plikt att gifva mitt folk ett föredöme af gudfruktighet.
— Och, som vanligt, har du valt till stationer hufvudstadens fyra stora kloster?
— Ja.
— S:t Genovevas är ju ett af dem?
— Visserligen; det är det andra i ordningen, dit jag ämnar bege mig. Men hvarför frågar du så?
— Åh, jag är bara litet nyfiken. God natt, Henrik!
Just då Chicot höll på att laga sig i ordning till en lur, hördes häftiga röster. Gardeskaptenen inträdde med häpen min.
— Sire, sade han, ett sändebud från hertigen af Anjou stiger af vid slottsporten.
— Med följe? frågade konungen.
— Nej, helt allena.
— Då måste man taga dubbelt väl emot honom, Henrik ty det är en behjärtad man, sade Chicot.
— Välan, sade konungen, som bleknade, ehuru han försökte antaga en lugn min; låt hofvet församlas i tronsalen; jag skall gå och kläda mig i svart, ty den färgen är bäst passande, då man har den olyckan att nödgas underhandla med sin egen bror.
